Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTE SVEN.
233
men icke heller mer. Det var som när vintern
kommer med frost och snö. Ängar och dalar klädas i
hvitt och ligga liflösa, medan ännu elfveri brusar
mellan drifvorna. Men elfven ensam förmår intet,
och tilltager kölden, så lägger sig istäcket äfven
öf-ver honom.
Nu var solen viken från Sveriges folk, och
äfven dalkarlens sinne började, icke bågna, men hårdna
till under det oblida ödet.
»När allt kommer omkring», sade gamle Elf
från Mora kyrkoby och strök med handen öfver
sitt silfverskägg, »så lärer väl dock den unge
jutekungen lärt sig något mera, än far och farfar, hvilka
hade att göra med gamle herr Sten och herr Svante,
— Gud gifve dem himmelrikets ro!»
»Och hvad?» sporde hans granne, som länge
suttit tyst och hört på. r
»Att den, som vill vara herre i Sverige, måste
akta Sveriges lag och gamla goda sedvänjor!»
Grannen vid hans sida, som var Tomt-Mats från
Utmelands by, skakade misstroget på hufvudet.
»Så säger Rasmus ock, som nu i många år
bott hos oss i Mora!» tillade då Elf.
»Kan dock vara jute till själ och sinne, som
han är det till namnet!» menade Tomt-Mats.
»Men Rasmus jute tjenade herr Sten, — Gud
lämne honom sin frid! Rasmus tjenade herr Sten
i tro och ära!» invände Elf allvarsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
