Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men de tillhöra skogen, de måste ljuda under
himlens hvalf, — i den stora salen skulle de lika
litet passa, som vår tids musikinstrument skulle passa
i skogen. Vall-låten är folkvisans syster, men
mycket mera skygg. Den senare har, såsom skalden
sjunger, låtit föra sig in i den granna salen, som
prunkar af storheter och grannlåter utan tal. Väl är
hon darrande och blyg, och det ursprungliga friska,
det egendomliga i folkets hela skaplynne blickar ur
hennes undrande ögon, men hon sjunger dock, och
alla lyssna till tonerna fjärran ifrån. Ack, det ligger
dock i dem ett minne, ett barndomsminne af helsa
och kraft, af hopp och tro, — af samma längtan
till ett bättfle, som systern endast låter höra bland
skogarne och fjällen.
Sprungna ut ur folkets hjärta, klinga de ännu
lika ungdomsfriskt som för tusende år sedan, komma
mot oss som barn af evig ungdom och hviska till oss
med barnets fromma tillförsikt, att vi dock icke i
världens hvimmel måtte glömma det gemensamma
modershemmet, detta gamla, goda, svenska, våra
fäders land, som i all sin fattigdom dock mäktat
uträtta så mycket stort i världen. Hvad kunna vi
väl på det hela taget med all vår höga bildning,
med alla våra från främlingen lånade nya behof, —
hvad kunna vi väl uträtta, som går upp mot den
enkla storhet, hvilken utmärker de gångna tidernas
män och qvinnor i deras sträfva enfald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
