Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan fingrarne, som om en tår tillråt fram och hastigt
torkats bort.
Huru det var, så somnade hon gladare till
sinnes den qvällen, än hon på länge gjort, och i
drömmen tyckte hon sig se, huru tårarne stodo fadern i
ögonen, och de glittrade i alla regnbågens färger.
Till slut spändes den brytande, skimrande bron
öf-ver fästet, och på den, tyckte hon, skulle hon och
Sven och hennes fader och alla redliga och goda
vandra uppåt från jorden till himmelen.
Men där ute i villande skogen gick Svarte Sven
den mörka stigen, som gamla Britta sade.
Han var förskjuten, utstött, fågelfri, och allt
som talet gick och ryktet hann sprida sig i
bygderna, så blef det värre. Det var som om han
träffats af bannstrålen från den helige fadern i Rom,
eller det var värre. Ty den bannstråle, som träffat
honom, utgick från hvarje man och hvarje qvinna,
och alla så vakade de öfver, att den riktigt brände
sitt offer. Det gick väl an, så länge han fick
arbete på gårdarne, men snart var hvarje stuga stängd
för honom.
Då ämnade han sig söder ut till bergslagen, till
den bygd, där hans vagga stod, om han icke där
skulle vinna huld och skydd hos någon.
Det var på den vandringen, som han träffade
gubben Elf i skogen. Båda stannade, när de
möttes, och sågo på hvarandra. Gubben var ensam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
