Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu lärer du fått nog!» ropade Lauritz, och den
andre knekten, som egt den sölfbodda knifven,
lutade sig ned för att upptaga något.
»Dälen gale mig», yttrade han, »håller han icke
knifven så hårdt, som om han ville taga honom med
sig i grafven!»
Ett hugg af Rasmus gjorde slut på meningen
och afsikten, och alla knektarne vände sig mot den
nye fienden. Nu upplågade striden å nyo, men
denna gången var man någorlunda jämnstark å ömse
sidor, och det dröjde icke länge, förr än Nils
Vest-göte såg, att allt motstånd var omöjligt. Han slog
då ut fönstret och sökte rädda sig genom flykten.
Men ett par af Rasmus’ karlar sågo det och
skyndade ut. De andra sökte följa fogden genom
fönstret. Inom några ögonblick var stugan tom, och
striden fortsattes på gården eller i skogen, dit
danskarne sökte taga sin tillflykt.
Rasmus Jute själf nedlade Nils Vestgöte och
upphann därefter den knekten, som fått det första
hugget af hans svärd inne i stugan.
Men där inne stod Kari lutad öfver Sven.
Han låg där så blek och likväl så skön med
ett drag af obeskriflig frid i sitt anlete. Knifven
med gubben Elfs bomärke höll han ännu i sin hand.
Den danske knekten hade måst lämna den, när det
gällde att försvara eget lif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
