Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropade om igen, men han hörde mig icke, ville icke
höra mig, utan gick blott så mycket fortare. Föll
misstanken på mig, så hade den väl ock fallit på
honom, och jag ville icke se dens ögon i sorg, som
varit mig i faders ställe.»
»Dock har han sörjt öfver dig!»
»Den sorgen var dock mindre,’ än om han
nödgats sörja sin egen son.»
»Knappast var han dock mindre!» hördes gubben
Elfs stämma, och han framträdde med Rasmus Jute.
Denne lutade sig ned att undersöka såren. De
voro många, men, som han tyckte, intet lifsfarligt.
Den gamle fattade Svens hand och sade, i det
han förgäfves sökte återhålla de frambrytande tårarne:
»Gud välsigne dig, son, och står du öfver detta,
så vill jag med dig vara den förste’, som drager ut
för herr Gustaf Eriksson.»
»Och jag med!» tillade Tomt-Mats, som
tillsammans med de andra trädt in i stugan, sedan han
åhört Rasmus Jutes redogörelse för den döende
danske knektens bekännelse.
Därpå gick äfven Tomt-Mats fram, så att han
bättre kunde ses af Sven.
»Men du må lefva eller dö, Sven», sade han, »så
skall du gifva mig till de vränga tankarne om dig.»
Ett drag af innerlig själafrid utpräglade sig i
Svens anlete, men han tillslöt af mattighet ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
