Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något därefter inträffade julhelgen, då Gustaf
Vasa uppträdde på en kulle nära Mora kyrka och
ännu en gång talade om landets nöd och fara,
om de olyckor, som drabbat honom själf, och
om sitt fasta beslut att våga allt för fosterlandets
räddning.
Det är en bekant sak, att Gustafs tal icke
förmådde uträtta något hos Mora-karlarne. Väl
fun-nos de, hvilka likt Tomt-Mats och Elf ville genast
gripa verket an, men de allra fleste kände honom
icke och trodde knappast, att sådan träldom, som
han talat om, väntade Sveriges folk under den nye
konungen.
Och så måste Gustaf den gången draga sina
färde.
Men snart ändrades allt och skidlöpare utsändes
att söka och upphinna den flyktande herren, som
enligt allas sammanstämmande utsago var den ende,
hvilken kunde rädda Sveriges land.
Snart var han åter i Mora, där han möttes af
utsände från alla socknar i Öster- och Vesterdalarne,
hvilka utropade honom till »herre och höfvitsman
öfver Dala och menige Sveriges rike». Och han
utsåg sexton unge män till sin lifvakt samt att föra
hans bud och ärenden omkring landet.
Bland dessa var gubben Elfs fosterson en.
Han hade öfverstått den fara, hvari han kastat
sig för den flyktande ädlingens skull. Väl var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
