Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rostock till följd. Ty han kände fullkomligt så väl
den ene som den andre.
Hade den gode Carpus varit mera fallen för att
gå raka vägar, så hade han emellertid icke behöft
använda detta medel, ty »den enfaldige svensken»
var redan betänkt på att lämna Rostock och begifva
sig till Wittenberg att där fullborda sina teologiska
studier under Luthers och Melanchtons efterträdare.
Jonas satt fördjupad i läsningen af en stor foliant, då
dörren slogs upp, och Leonhard Kreutzheim
instörtade, blek af vrede och med ögon som sprutade eld.
»Såå, domine Rothovie», ropade han, »här sitten
I och tänken till sist att få fram de vises sten ur
eder arbetsamhets glödande degel........»
Jonas såg upp ur sin bok och fäste sina fromma,
ärliga ögon på sin upprörde kamrat, hvilken fortfor:
»Och sedan kommer rikedomen, menen I, och
knyter sig om halsen på eder med jungfru Gertruds
sköna armar.»
Nu uppgick ett ljus för Jonas, och han steg
upp samt räckte med ett mildt leende kamraten sin
hand, sökande förklara honom grundlösheten af den
förmodan, som denne hyste. Och hans tal var så
lugnt och öfvertygande, att elden lade sig i den
häftige Leonhards bröst. Denne fattade slutligen
sin kamrats hand och yttrade rörd:
»Du talar till mig så kärliga ord, som om jag
hörde min moder tala. . . . Jag älskar Gertrud, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
