Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har till och med sagt mig, att näst den, som hon
gifvit sitt hjärta, vet hon ingen, som hon så håller
af som mig. . . . Så, nu har jag sagt det, och nu
vet du ock, att du blott behöfver räcka ut handen
för att vinna kärlek, rikedom och lycka!»
Ett vemodigt leende spred sig öfver Jonas
Ro-thovius’ drag.
»Men den lyckan vill jag icke vinna!» sade han
och tillade: »Förtroende mot förtroende. Min håg
står till en annan mö, som bor långt bort härifrån
i mitt hemland. Unnar mig Gud att vinna henne,
så skall ock jag blifva lycklig, hvarom icke, så...»
»Så . . .? hvad menar du?»
»Så får jag vara nöjd med hvad Gud täckes!»
Det höres, att du är hemma i ett land af evig
snö!» sade Leonhard efter en stunds tystnad.
Samtalet fortsattes länge, och när Leonhard
slutligen gick, såg han i den misstänkte svensken
sin bästa vän.
Denne hade följande dagen ett samtal med så
väl köpman Caspar, som med Gertrud. Köpmannen
mulnade, och Gertrud smälte i tårar, men den
redlige gubben slöt den unge mannen till sitt bröst
och bad Gud välsigna honom, ty det visste han väl,
att han skulle hafva blifvit den lyckligaste menniska,
om det så varit Herrens vilja, att han fått kalla den
redlige svensken sin son. Hans ärende var att taga
afsked, ty köpmannen skulle i dagarne resa bort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
