Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som hvar man vet, hade hertig Johan efter sin
halfbroder Sigismunds afsättning, enligt lagligen
bestämd arfsföljdordning, närmaste rätt till Sveriges
krona. Han var ung då, och hans broders
besegrare, sedermera konung Carl IX, var hans målsman.
Denne hans målsman blef Sveriges konung. Men
det var Sveriges lycka, att så skedde, på samma
gång som det var med den rätte arfvingens vilja
och samtycke. Ty Carl satte ej kronan på sitt
huf-vud, förr än hans brorson såsom myndig afsagt sig
densamma.
Emellertid stod den unge hertigen i mycket
beroende af sin stränge farbroder och hans barska
gemål, drottning Christina, och det var ingalunda
utan verklig grund, hvad Arfvid Drake yttrade till
sin vän om den påtänkta förbindelsen mellan
hertigen och hans kusin Maria Elisabet.
Om något sådant hade kommit till hertigens
egna öron, och om det var därpå han tänkte, där
han satt med hufvudet lutadt mot handen under det
blå tälttaket i sin slup, det veta vi ej. Men helt
visst var det ljufva tankar, som lekte för honom,
ty ett rosenskimmer lägrade sig öfver det fina
ansiktet och de drömmande ögonen.
Det var en vacker afton. Ljumma vindar kysste
vågorna, som i sin ordning liksom täflade att
välkomna den hertigliga farkosten, och alla små
blommorna på stranden nickade så vänligt, när slupen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
