Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt likblek i den stora stolen. Han ville skynda
fram, då hertigen med styrka bemannade sig och
reste sig upp samt gick fram till lifdrabanten.
»Peder Nilsson», sade han och fattade
drabantens båda händer, »du var min vän, då vi ännu voro
barn, är du det ännu?»
Peder Nilsson svarade intet, och han behöfde
det icke, hertigen kunde tydligt i hans ansikte läsa
svaret på frågan.
»Kom och sätt’ dig här, Peder; jag har mycket,
mycket jag vill tala med dig om.»
Och de satte sig, som de fordom i gossåren så
mången gång suttit tillsammans, och hertigen
anförtrodde den trogne drabanten allt hvad som rörde
hans och Sigrids kärlek, den viktigaste saken
hittills i hans korta lefnad.
»Hvad säger du nu», slutade han, »hvad skulle
du göra i mitt ställe, Peder?»
»Ers nåde, jag kan ej besvara den frågan.
Peder Nilsson älskar Sigrid lika högt som I själf.»
Hertigen såg på honom, som om han icke hört
hans ord, ehuru de yttrades med fast och säker
stämma.
»Älskar?» upprepade hertigen, »älskar äfven du
fiskar-Jons dotter?»
»Ja, ers nåde . . . och därför kan jag ej
besvara er fråga, om jag ock kan bevara ert
förtroende.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
