Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ah!» utropade hertigen och sprang Upp från
bänken, där de sutto, »ah ... skulle det väl vara ...
nej, nej ... så är det icke, nej . . .!»
Hans ögon blixtrade och hans läppar darrade,
men snart var han åter densamme som förut, och
det vemodiga draget tog åter plats i hans anlete.
»Förlåt mig, Peder», utropade han, i det han
fattade Peder Nilssons hand och satte sig, »förlåt
mig, en ovärdig misstanke föll på mig. Du kan ej
bedraga och icke Sigrid. Nej ’. . . och för att visa
mitt förtroende till dig, vill jag . . .»
Hertigen stannade helt plötsligt i meningen
och såg på drabanten, hvilken i sin ordning såg på
honom.
»Hvad vill ers nåd?»
»Jag höll på att bedja dig om något, som jag
ej skulle kunna utföra själf, sådan som jag är . . .»
»Säg, säg, ers nåde, Peder Nilsson kan det
nog ...»
»Nå väl, jag ville bedja dig om ett hem för
Sigrid i din moders hus, men jag uppgifver den
tanken. . . . Det skulle blifva för hårdt prof för dig,
och Sigrid, . . . Sigrid blir aldrig din, Peder, äfven
om jag måste försaka henne.»
Ett sorgset leende krusade hertigens läpp,
medan han talade. Men Peder Nilsson reste sig upp
midt för hertigen, lade handen på sitt hjerta och såg
sin herre öppet i ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
