Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var dock ej död, som Peder Nilsson i
förstone trodde, men han var sjuk till döds, och den
ena svindeln aflöste den andra.
Gingo så några dagar, hvarpå hertigen kände
sig mycket bättre och vinkade Peder Nilsson till
sig, gifvande med detsamma de andra närvarande
tecken, att han hade något att säga, hvartill inga
vittnen voro af nöden.
När de så voro ensamme i rummet, fattade
hertigen Peder Nilssons hand och tryckte den sakta.
»Säg mig, säg mig», hviskade han, »men fort,
ty med mig är det snart ute, säg mig: har du sett
henne, minnes hon mig?»
Den trogne vännens ögon fylldes af tårar, när
han hörde den döendes fråga och tänkte på, huru
djupt han haft sin Sigrid kär. Och han tänkte på
sitt löfte och sade:
»Ja, ers nåde . „ . hon minnes er . . .!»
»Hur kom hon till din moders gård . . .? Säg
mig allt, Peder!» hviskade hertigen med matt
stämma.
»Några dagar efter sedan jag talat vid henne
och min moder, sent en afton, kom hon alldeles
ensam till gården och bad att få tala med fru Elsa.
Min moder tog emot henne, och hon omtalade för
henne allt från början till slut, och så fick hon min
moders löfte att vistas på en af våra gårdar i
Småland, och där har hon varit allt sedan» ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
