Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
staden. Tjugufyra ädlingar buro det hertigliga liket,
och hela Östergötlands adel jämte den unge
konungen själf och hans bror, hertig Carl Filip, voro med
bland de sörjande.
En omständighet skulle vid detta tillfälle icke
hafva undgått en för saken främmande åskådare,
den nämligen, att intet ansikte bland de många
sorg-klädda åskådarne uttryckte sorg. Och det var så
äfven. Folket sörjde icke sin hertig. Här är .ej
stället att utveckla orsakerna härtill, men hvad som
är säkert, är, att hertigens död ansågs hafva någon
lättnad till följd i allmogens tunga.
En fanns dock, sprungen ur folkets sköte, och
folkets skönaste företrädarinna, som sörjde den
af-lidne så djupt, så innerligt, som om hon
sammanträngt inom sitt bröst hela folkets sorg.
Det var Sigrid, fiskar-Jons dotter.
I öfversta fönstret af den ännu ej inredda och
till vissa delar ej fullfärdiga slottsbyggnaden, som
hertigen ville gifva hennes namn, stod hon och
skådade ut öfver strömmen, öfver slätten och
staden.
Hon var blek, den sköna qvinnan, och hennes
kind hade ej helt och hållet sin forna rundning i
behåll; men där strålade ur hennes stora ögon
någonting så härligt, som vittnade om en sådan
själs-storhet och styrka, att en hvar obetingadt skulle
hafva skänkt henne sin beundran, och sydlandingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
