Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala fullt begripligt, icke heller hade sitt gamla
minne i behåll. Man må väl sålunda säga, att faran
var stor för Sverige, och att förvirring och
modlöshet väl kunnat inställa sig. Men aldrig har Sveriges
folk visat sig större än i farans stund. Konungen
själf med sin brutna helsa och sin af ålder och
sjukdom bräckta kropp kastade sig midt i faran med
ungdomlig kraft, liksom om just detta behöfts för
att tvinga kroppshyddans bristande band att hålla
och göra tjenst under den oförsvagade anden.
Hvad Danmark beträffar, uppträdde det, att vi
så må säga, i medeltids stil, d. v. s. med en sak
till syfte, som redan bort vara en öfvervunnen
ståndpunkt, nämligen Sveriges läggande under Danmarks
krona. De unionistiska idéerna lämnade sent
Danmark. De lärdomar, som gåfvos dess konungar
under Sturame, glömdes, i samma mån som krafterna
på nytt växte, och hvad som lyckats med Norge,
borde — så trodde de — äfven lyckas med Sverige.
Den nu varande konungen, Christian IV, utan
tvif-vel den ypperste af hela oldenburgska ätten, en
man, som i kraft och duglighet och snille stod den
blifvande grannkonungen i Sverige, Gustaf Adolf,
närmast af alla Europas furstar, drog nu ut för att
verkställa de länge närda förhoppningarna, och —
knappast hafva någonsin utsikterna varit så
gynnsamma för Danmark.
Från Skåne inbröt han med tvenne härfördel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
