Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ja . . . jag är bedröfvad, men likväl full af
mod och hopp, Margareta . . . din kärlek gör mig
stark, och när jag hör dig tala, så känner jag mig
kunna våga tusende dödar spetsen för att vinna den
ära, som skall göra mig till din like. Ser du, vår
kärlek ...»
»Vår kärlek . . . ?» eftersade Margareta, och oron
bröt ljudet äfven i hennes röst.
»Vår kärlek, som Gud kan se och tåla . . . denna
kärlek är brottslig i världens ögon. Min kärlek
vanärar dig, Margareta, och jag är för stolt att älska
i smyg.»
Margareta skälfde till vid dessa ord. En
feberrysning genomströmmade henne, hon vågade knappt
andas. Och äfven Knut var djupt skakad. Han
kände inom sig, att det var en af dessa stunder,
då något för lifvet viktigt afgöres. Men han var
fast besluten att bringa sitt offer till slut.
Ingendera af dem märkte, att dörren, genom hvilken Knut
inträdt, ännu en gång öppnats, och att någon
inkommit i rummet.
»Se därför, Margareta, måste vi skiljas, åt. . .»
»Skiljas!» utropade Margareta med en ton och
ett uttryck, som om hön hört sin dödsdom.
»Något sådant sade du mig icke i går.»
»Huru kunde jag det i samma ögonblick, som
jag återsåg dig efter så långa års skilsmessa? Men
denna dag har jag gått in i mig själf och tolkat de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
