Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana ord, som Knut uttalade, voro en ädlings
ord. Han var värd att älskas af Sveriges skönaste
qvinna.
Han skyndade fram. Han lade sina händer på
de båda älskandes skuldror.
»Gud och Bengt Bengtsson hafva hört edra
löften », sade han med en röst, som förrådde hans inre
rörelse, »och lofvad vare Gud, att jag lyckats komma
i rättan tid.»
»Friherre Bengt», utropade Knut och for hastigt
med handen till sitt svärd, »hvad viljen I här?»
»Stilla, stilla, min ädle vän, jag skall allt
förklara; men om I icke båda nu låten mig råda, så blir
denna dag en olycksdag inom Kalmar slott... nej, nej,
icke ett ord, jag svär vid Gud och’min ridderliga sköld,
att jag vill offra mig själf för eder lycka, men icke ett
ögonblick är att förlora ... I ären röjda . . . skynda
ned till dörren, Knut, och stanna där.»
Knappt hade han utsagt ordet, förr än man
tydligen hörde dörren öppnas, och vid skenet af en
fackla, hvars strålar bröto sig mot förgyllningarna
i det grönmålade takets panelade rutor, visade sig
grefve Abrahams allvarliga, nästan sorgsna anlete.
Nu uppgick ett ljus för Knut Assarsson, och
han skyndade ned mot dörren.
Grefven upplyfte sin fackla, och hans ögon föllo
först på Knut, men sedan såg han längre bort i
salen Bengt Oxenstjerna och sin dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
