Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven såg sig om, och i detsamma ljöd åter
musiken. Han gick några steg fram, nu var han vid
ingången till en löfsal. Då tystnade musiken och
en jungfrulig gestalt reste sig ur den dunkla
skuggan och gick honom till mötes.
Det var hertiginnan Maria. Hon var skön denna
qvinna, skönare kanske än någonsin i denna stund,
där hon stod under det gröna hvalfvet, till hälften
undangömd liksom blomman nyss. Äfven detta
ansikte var blekt, men dessa ögon brunno med en
förtrollande glans.
Ack, kanske hade du rätt, du nordens bleka
mö, hvars bild nyss sväfvade för din hjärtans kär,
— kanske hade du rätt, då du sjöng den där gamla
sången om riddaren och bergkungens dotter!
»Kom och sätt dig här», sade hertiginnan och
räckte sin hand mot Sven.
Denne bugade sig vördnadsfullt, men satte sig
på marmorsoffan, och hertiginnan tog med hela det
oskuldsfulla koketteriet hos en älskande romarinna
plats vid hans sida.
»Jag bekänner», började hertiginnan, »att jag
väntade er, och låt mig taga det som ett lyckligt
järtäcken, att min väntan icke bedrog mig.»
»Ers höghet, jag står med nöje till er tjenst.
Kan min ringa person uträtta något för den, som
hedrat honom med så stora ynnestbevis, så är det
min plikt . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
