Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, tala ej om plikt. Hvilar då en
förbannelse öfver Maria, att hon aldrig skall kunna
nalkas, aldrig ses eller tilltalas utan bakom
hertiginnan ! Räck mig er hand och känn, huru mitt hjärta
klappar; tror ni, att dess slag äro af en annan
natur än en vanlig flickas, där ute på Romagnan?»
B.
Hertiginnan talade med värma, och hennes ögon
glödde. Det låg något berusande i hela hennes
gestalt. Ack, på mer än ett sätt går den gamla
sagan igen om den unge riddarens förtrollning, då
bergjungfrun sina slag på guldharpan slog.
»Ert land är ett härligt land», fortsatte
hertiginnan, »men dess skönhet måtte vara som
himmelens en vinternatt, kall, outgrundlig, och som
landet, så äro dess qvinnor och män. Deras känslor
kunna vara djupa och mäktiga, men de synas ej.
Sådana äro icke söderns barn, hjärtat tittar fram ur
ögonen, ur hvarje anletsdrag, och tungan talar
hjärtats ord ...»
»Förlåt mig, hertiginna, skulle då mitt folk icke
tala hvad hjärtat talar?»
»Ni missförstår mig; ert folk är som hafvet,
det bibehåller sitt lugn i djupet, fast det stormar
på ytan, och tvärtom, en vulkan kan brinna i dess
djup, utan att någon rörelse förmärkes på ytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
