Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Joel Drysander?» sade han, och Joel bugade sig.
Ärkebiskopens ögon hvilade länge och forskande
på honom, men liksom om han blifvit belåten med
hvad han sett, klarnade hans fårade panna upp, och
han sade:
»Är du färdig att lämna Upsala, min son?»
»Ja!» svarade Joel utan betänkande, »om det ock
vore i denna stund!»
»Godt!» återtog ärkebiskopen, »det kan vara, att
det ock må ske i denna stund.»
Joel gjorde stora ögon, men glädjen, så
naturlig vid hans år, lyste ur dem, och det tycktes göra
ärkebiskopen nöje.
»Jag har genomgått alla handlingar, som röra
dig, min son, och rådfört mig med professorerna...
ty du skall veta, det den, som visade mig vägen till
dig, är en ung man, liksom du, men mindre
ärelysten ... så, så, rodna icke, min son; ärelystnaden
är en god sporre, blott hjärtat är godt, och det är
ditt, så säger din vän, Davidus Norrbottniensis, som
jag väl känner och sätter högt värde på. Han har
sagt nej till detsamma förslaget, som jag nu vill göra
dig, men du skall icke säga nej, det ser jag. . . .»
Joels ögon brunno. Han var i den högsta
själs-spänning och kände liksom med sig, att hvad den
gamle ärkebiskopen skulle komma att säga, skulle
blifva bestämmande för hela hans framtid.
Ärkebiskopen fortfor:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
