Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genast begifva sig på väg. Han hade intet, som
qvarhöll honom.
De båda vännerna, som han väntade att träffa,
och för hvilka det gladde honom att få omtala den
oväntade lycka, som fallit honom öfver hufvudet
liksom från skyarne, men som han i första rummet
hade att tacka David för — de voro icke till
finnandes i hans kammare.
De borde dock godt hafva hunnit upp till
»Fjärdingen», där han bodde. Det var knappt en half
timme, som han varit hos ärkebiskopen. Han stod
redan i begrepp att skynda ut för att söka dem, ty
hans hjärta längtade efter att få meddela sig. Men
då, just som han stod i trappan, hörde han hastiga
steg på gården, och ögonblicket därefter
uppenbarade sig Erik Lindemans lilla person.
»Hvar är David?» var Joels första fråga.
Erik svarade icke, men hans bleka och
förskrämda anlete talade mera än ord.
»Är det slagsmål på färde?» sporde åter Joel.
»Nej, nej», fick ändtligen Erik sin tunga i gång,
»det är värre än så, vida värre. . . . Han sitter i
fängelse!»
»I fängelse!» utropade Joel, »är du ifrån
förnuftet ... i fängelse?»
Erik berättade, huru allt tillgått. De hade,
sedan de skildes från Joel, gått framåt slottet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
