Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Freden i Roeskilde, fullt och ärligt genomförd,
hade måhända kunnat fullborda konungens
storartade tanke. En punkt i detta fredsslut innehöll, att
de båda rikena, Sverige och Danmark, skulle stå
vid hvarandras sida mot det öfriga Europa. Som
uttrycket var sväfvande, blef en närmare
bestämmelse nödvändig, och Danmarks konung föreslog,
ett nära förbund mellan Sverige och Danmark. Carl
Gustaf upptog detta förslag med ifver och utnämnde
genast befullmäktigade underhandlare. Men dessa
underhandlingar misslyckades, emedan Sverige var
tillräckligt mäktigt att ingifva Danmark fruktan,
men icke nog mäktigt att binda Danmark vid sig
med undanrödjande af all tanke på en ännu
fördelaktigare bundsförvant. »Att upphäfva och förkasta
alla förbindelser med andra stater, vare sig hvilka
som helst, som vore ingångna till den andras skada
och förfång, samt att i framtiden icke ingå något
förbund mot hvarandra eller på något sätt eller
under någon förevändning bistå hvarandras fiender»
— det innehöll själfva fredsslutet, och man finner
lätt, att detta villkors fullständiga genomförande
skulle helt och hållet hafva förändrat det politiska
systemet i norden. Men det var lätt begripligt, att
Danmark såsom den svagare parten skulle blifva
bundet vid Sverige, och denna förutsättning
innebar enhetstankens upplösning, isynnerhet som de
funnos, hvilka på det ifrigaste uppmanade Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
