Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var under Carl XI:s krig, då Sverige hade
att försvara sin genom trettioåriga kriget nyvunna
maktställning i Europa. Kriget hade föranledts af
Frankrike och fördes mot halfva Europa: Danmark,
Holland, Tyskland, Brandenburg, kejsaren, Spanien.
Upprepade gånger hade Ludvig XIV i Frankrike
förklarat, att hans bundsförvant icke skulle förlora en
fotsbredd land, och detta var nu godt och väl, men
medan den segrande och mäktige Ludvig uttalade
dessa stolta förklaringar, kämpade Sverige så godt
som för sin tillvaro. Vi kunna säga detta med
af-seende på det utblottade tillstånd, hvari riket befann
sig, den slapphet, tröghet och oordning, som visade
sig öfverallt, i alla åtgärder, både inom
förvaltningen och krigförandet, där icke konungen själf var
närvarande, och slutligen med afseende på de många
motgångarne och nederlagen, som Sverige lidit och
led. Den tappre och utmärkte Otto Wilhelm
Königsmark, som hade måst upplåta Stettin (det var i
januari 1678), hade väl därefter vunnit en lysande
seger öfver danskarne på Rügen, men i oktober
måste han uppgifva Stralsund. Sverige hade
förlorat alla sina eröfringar på andra sidan Östersjön,
och danska hären gaf konungen själf fullt upp att
göra här hemma i Skåne. Att Sverige, under
sådana förhållanden kunde komma ifrån saken på ett
sådant sätt, som skedde, så att konungen kunde
yttra till rådet: »för en så hederlig fred hembäre vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
