Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den store Guden en innerlig tacksägelse, då den är
öfver all mensklig både förmodan och förmåga», —
det är i själfva verket Frankrikes förtjenst.
Men det ligger i Frankrikes, d. v. s. Ludvig
XlV:s, uppträdande i de fredsslut, som afslöto dessa
krig, en märkvärdig blandning af ordhållighet och
öfvermod. Han hade satt sin ära i pant, att Sverige
icke skulle förlora något, och han höll ord; men
när man genomläser, huru han därvid gick till väga,
kan man icke värja sig för den tanken, att det
skedde blott och bart för hans äras skull. Men vi
må låta händelserna själfva tala. Sedan han själf
slutit fred med Holland, i augusti 1678, och då Carl
XI på sina fienders stora fordringar svarade, att han
icke ville eftergifva det ringaste af hvad Sverige
vunnit genom trettioåriga kriget och det sista kriget
med Danmark under hans fader, samt med ett kort
nej afvisat Frankrikes förslag, att afträda något, för
att vinna återlämnandet af det öfriga, beslöt Ludvig
helt enkelt att sluta fred för Sveriges räkning, utan
Sveriges medverkan. Han började också genast med
ett par småfurstar i Tyskland (det var i januari
1679, i Celle), förklarande i bref: »jag har täckts
åtaga mig att förmå Sverige till fördragets
ratifikation», och uppmanade konung Carl att bekräfta
freden. Carl svarade, »att det föll honom underligt
före», men bekräftade freden. Därpå följde frederna
med kejsaren och med en annan tysk furste, i Nim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
