Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sikte på dörren till kaplanens rum, och hastigt som
tanken sprang hon fram och slog igen denna, så
att hela huset skalf.
»Stackars Gabriel», sade hon därpå, under det
att läpparne darrade af den häftiga sinnesrörelsen,
»stackars Gabriel, han behöfver väl vara fredad från
att höra Märtas eviga klagolåt; han har nog af sina
egna barn, synes mig. . . . Så, syster Elisabet, låt
oss nu fortsätta!»
Därmed tog hon Elisabet Corelia under armen
och förde henne omkring på gården, ehuru där
visserligen icke var mycket att se. Detta var dock
väl icke hufvudsyftet, utan fru Sidonia hade ett och
annat på hjärtat, som icke tålde att höras af
lyssnare. När hon slutligen kom fram därmed, skedde
det så försiktigt, som om hon varit rädd för själfva
vinden. Syster Elisabet kunde med knapp nöd
höra det.
Syster Elisabet var ett långt ocK magert
fruntimmer med grå ögon och linfärgadt hår. Hon gick
styf och rak och förde sig som en välboren fröken.
Det var hennes rättighet, menade hon, fastän lyckan
var blind, och det var blott och bart lycka,
ingenting annat, som lyft den med henne befryndade
Durellska släkten till makt och höghet. Men hon
var sänd, det kände hon inom sig, att rätta och
godtgöra hvad lyckan i sin blindhet brutit, och
detta skulle hon göra. Därföre hade hon kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
