Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Käre Gabriel, spara din predikan till . . .» Hon
af bröt sig själf och fortsatte med den antagna milda
tonen: »Min vän, jungfru Elisabet Corelia, vill göra
vårt barns lycka. . . . Tänk därpå, när du står på
predikstolen, så har du skäl att af ditt innersta
hjärta tacka Gud ...»
»Det bästa testamentet, hustru, är det, som
fader och moder skrifva i barnets hjärta ...»
»Men då måste man hafva ett hjärta, och det
har icke du . . . ja, det säger jag, ditt eviga leende
kan ju reta ett lam.»
Och likväl stod leendet qvar på den fromme
mannens läppar och i hans ögon. Han sträckte ut
handen mot Emerentia, som också med ett evigt
leende, ehuru af helt annan art, fattade sin styffaders
hand, men släppte den genast, då den gamle med
den andra vinkade till sig Märta.
»Vi kunna alla, alla träfFas en gång där uppe»,
sade han, »men dit vandrar man icke på rosor, icke
heller på en bro af guld, nej, barn, lären eder att
bedja och arbeta och att älska med Guds kärlek,
då skola vi kanske återse hvarandra ...»
»Så du talar, käre Gabriel», af bröt Sidonia,
utan att lägga band på sitt sinne, som var
förbitt-radt öfver den fullkomliga missräkningen att få höra
ett ord af tillfredsställelse öfver dotterns lycka, »så du
o
talar, Gabriel! Det är väl ingen Romresa till
Asen-höga, heller; vi kunna höra klockorna ända hit . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
