Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Sidonia slog ihop sina händer och reste
sig till hälften med ett uttryck af både harm och
afsky i sitt skarpa anlete. Jungfru Elisabet steg
upp från stolen och ställde sig med armame i
sidorna midt emot den gamle mannen.
»Är han då rent af från vettet, Lindbom?»
utbrast hon, men hann icke säga mera eller kunde
det icke, ty Lindbom hade ett utseende, som
ådaga-lade, att han icke förde ett sådant språk utan sina
goda grunder.
Han såg på henne och sade:
»Alla utrop äro här onödiga ... det finnes blott
ett sätt att rädda eder ... en öppen och ärlig
bekännelse !»
»Bekännelse?» . . . räddas från . . .? Hvarifrån
. .. hvarifrån skall jag räddas?»
»Från vanäran!» ljöd Lindboms lugna stämma.
Jungfru Elisabet spratt till, men fru Sidonia
sträckte sina armar mot höjden, som om hon
anropat Gud till vittne Öfver den förolämpning,
hvilken en annans tjenare kunde tillåta sig i hennes
hem.
»Hvilken vanära?» sporde Elisabet, hem tande
sig från sin första öfverraskning.
»Stöld!» blef det entoniga svaret, men då det
syntes, att jungfru Elisabet ämnade tilltaga ett svar
i stor stil, så att säga, förekom Lindbom henne, i
det han tillade: »nej, nej, det tjenar till intet, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
