Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Morskan dög, och tiden gick sin gång,
och både Carl och Erik växte upp och blefvo stora
och starka. Erik blef torpare under Ronäs’ bruk
och gifte sig med en flicka, fattig och föraktad som
han själf. Inspektoren ställde till bröllopet, och
därför var mycket folk där. Men ingen riktig glädje
herskade dock vid Eriks bröllop, och han själf såg
till och med betryckt ut. Endast Carl Hindersson
var glad och dansade med bruden. Men fiolen
stämde icke riktigt, och dansen gick heller icke
riktigt bra. Det var, som om man ogärna kommit
i beröring med hexans son, fast nu gräset grodde
sedan många år på hennes graf, och ingen hade
något att anmärka mot den starke Erik. Men Erik
hade afundsmän, det väckte ondt blod att se
Morskans pojke så afhållen af inspektorn och af herr
Calle. Det kunde ej förklaras på annat än något
öfvernaturligt sätt. Det var satans konster. Se
därför var Eriks bröllop så förstämdt, det kunde ej
vara annorlunda, för det måste vara så.
Carl tryckte varmt Eriks hand och brudens.
Några år därefter var bruden död. Det var
henne man följt till kyrkan denna dag, och äfven
hon hade dött af hunger.
Nu gingo de båda vännerna vägen fram, och
Erik omtalade huru det hängde ihop med hans
hustrus död.
»Hennes bror», sade Erik, »kom till oss . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
