Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo», sade han, »ni behöfver säga mycket,
mycket mera, om ni skall vinna hvad ni åsyftar med er
djärfva lögn. Den, om hvilken ni talar, är död, det
är sant, och jag är här i hans ärender lika mycket
som i mina egna, och jag bedrager mig visst
mycket, om icke ni, ja just ni, skulle veta hvem som...»
»Är mördaren, menar ni . . . jo, jag vet det...»
»Nå väl, ni säger det själf, och likväl kan ni
tala därom nu ... ni är en usling.»
»Hvad vågar du säga, usle spion och mördare,
skall du längre oskära denna boning med din orena
andedräkt. . . . Aurora», han vände sig härvid till
henne, »nu må ni själf afgöra, om denne man längre
förtjenar att vara mera för er än er egen far.»
Aurora var i denna stund ett rof för den
yttersta förtviflan. Hon såg blekheten på Carls panna,
hon såg, huru också han kämpade med stormen i
sitt inre — var det väl möjligt, att han kunnat
smittas, var det väl möjligt, att detta hjärta kunnat
förgiftas? Hon misstrodde och föraktade anklagaren
och hon älskade högre än sitt lif den anklagade,
men att så fräckt våga uttala ordet mördare, det
kunde, det vågade icke den fegaste utan skäl. Ack,
det hade blott behöfts ett ord af Carl, för att alla
hennes tvifvel skulle hafva försvunnit, men detta
ord uttalade han icke.
»Carl, Carl», utropade hon och fattade hans
hand, »det går omkring i mitt hufvud, han är död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
