Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varo; jag förstår, att jag därigenom förorsakat er
en dödlig smärta, men det var nödvändigt att öppna
edra ögon; jag hade ämnat säga er allt detta,
innan denne man afbröt oss, nu har jag sagt det i
hans närvaro. Må han rättfärdiga sig för er, om
han kan . . . han skall till och med icke behöfva
göra det i min närvaro. Aurora, vi återse
hvar-andra.»
Med ett leende på läpparne bugade sig grefven
och gick. Carl sprang fram, ett slag af hans knutna
näfve hade för alltid krossat ormen, men han
hejdade sig, och där utbredde sig öfver hans anlete
ett uttryck så obeskrifligt, så på en gång lidande
och majestätiskt, att det ej kan i bild återgifvas
annat än genom en jämförelse med glorian öfver
ett helgons hufvud.
När dörren hade stängts om den bortgående,
lät han blicken hvila på Aurora. Hon var blek
som aftonens stjärna, innan sol runnit ned i skog;
hon satt kall och stel som en kaskadens skönaste
stråle, frusen till is. Hennes ögon stirrade framför
sig, och händerna lågo hopknäppta i skötet.
Carl gick fram och såg på henne, men hon
rörde sig icke.
»Aurora», sade han och fattade hennes hand
och såg henne innerligt in i ögonen, behöfver jag
rättfärdiga mig, säg . . .?»
»Ja», var det entoniga svaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
