Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Huru menar ni?»
o
»Ah», svarade Pahlen med det mest förbindliga
leende, »jag menar, att landet snart bör finna lugn,
och kriget få ett slut.»
I detsamma kommo åtskilliga trupper
marscherande norrut mot svenska förposterna.
»Vi hafva då ett anfall att vänta?» frågade
Björnstjerna.
»Jag vet icke», svarade ryssen, »men jag hyser
de största förhoppningar, att allt detta skall få en
ända.»
Och därvid log ryssen segrarens leende. Det
var tydligt, att ryssarne betraktade svenskarne
såsom redan förlorade, och att de voro öfvertygade
om hela svenska härens undergång, blott de nu
fullföljde sina fördelar.
De hade hunnit till närheten af Salo, då de
mötte trenne sqvadroner ryska husarer. I spetsen
för skaran red på en liflig häst en man, som var
klädd i kort pelsrock, och som tycktes täfla med
hästen i liflighet. Hans ansikte var skäggigt, så
att knappt mer än näsan och ögonen syntes och
pannan därofvan. Men där tronade ridderlighet på denna
panna, och ett guldrent hjärta lyste ur dessa ögon,
och när skägget rörde sig omkring munnen, kunde
man få se ett leende, ett godt och vänligt leende,
utan hån och utan hat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
