Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvifvel. Han bröt med otålighet det inneliggande
brefvet, hvars stil tydligt, tillkännagaf, hvem som
hade skrifvit det, och allt som han läste, färgades
hans kinder af feberglöd, och till och med ett par
tårar föllo ned på papperet i hans darrande hand.
Innehållet var dock helt enkelt, alldeles sådant
man kunde vänta det af Aurora.
»Jag behöfver ej tala till dig», skref hon, »om
min kärlek; jag har aldrig älskat någon annan än
dig. Men Aurora får ej älska, det hvilar en
förbannelse öfver hennes kärlek, och den är så
mycket hemskare, så mycket kyligare, som den grott
upp i skuggan af hennes faders brott. ... O, min
Gud, om allt det som timat kunde gå tillbaka, om
brottet kunde tagas bort från mitt namn, men det
kan det icke! Det är med denna skuld, som det
förmäles om Attilas häst, att intet gräs kunde växa,
där hans hof trampat. Aurora är en blomma, som
måste dö, ty hon är trampad till döds. Jag vill
dock offra allt till försoning för min fader, jag har
skrifvit till Ronäs om mipa penningar, huru de
skola användas, själf vill jag offra mitt lif för det
land, som min fader velat förråda. När du läser
detta, är skådespelet slut och Finlands öde afgjordt.
Den afgörande stunden nalkas med stora steg, vi
kunna läsa slutet af detta krig på den skotträdde
öfverbefälhafvarens panna. Lefver jag då, när detta
slutord är sagdt, så träffas vi, då kan Auroras hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
