Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 LVISELLA.
Förvirrad, troende sig skamligt hånad
satt tiggerskan och sade ej ett ord.
Hon var så usel, svulten, brun och grånad
af skeppsbrott, lidna uppå lifvets fjord!
Men Luisella aftog masken, lånad
af mannaslägtet; hatten föll till jord,
och full af vemod hördes hon betona
med mildhet frågan: »Har du glömt mig, Mona?;
Den gamla sneglade med slöa blickar
på främlingen, som fattat hennes hand,
och gjorde några tvifvelsamma nickar
vid svaret: »Ack, jag minnes dig ibland,
du goda engel, som madonnan skickar
med litet svalka i min bjernas brand . . .
men du är död . . . och Pepe . . . allt förgängelse! . . .
Hjelp! Släpp mig! . . . Jag vill inte gå i fängelse!»
Vid dessa nödrop anhölls vetturinen
i stadens port. Der stod en hög gestalt,
en äldre kraftig man, som sträng till minen
steg fram och talade till Mona kallt:
»Tyst, gumma! Du gick ut att valla svinen,
men åker här; det har jag ej befalt.
Så far då till mitt hem. Och ni, signora,’
skall följa. Ni är ock ibland de våra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
