Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARIS. I33
Och såsom pilen flyger ifrån strängen,
när intill ögat lägges bågens kolf.
så visste Jean ej, hur han kom till sängen,
der blek hon låg, den stackars »numro tolf».
Hon låg der lik en snöhvit ros på ängen —
fast ängen var ett rödbrunt tegelgolf —,
och nu var Jean på nytt i språkets fälla,
han kunde endast: »cara Luisella!»
Dock måste hafva legat uti rösten
ett uttryck, som fann väg från själ till själ,
ett hjertligt välljud, hvilket bragte trösten
till henne, som behöfde den så väl.
Ty lik en vänlig glimt af sol om hösten,
då strålen genom dimmorna sig stjäl,
så log den svaga, när hon räckte handen
åt Jean, som tyckte sig vid himlaranden.
Han blef der länge. Hennes blick var sluten,
men leendet i dragen än ej flytt,
och späda handen,, uti målarns sluten,
gaf tecken ej att få sitt tvång förbytt.
Det var så tyst; den ilande minuten,
hvad hade Jean väl om dess flykt sig brytt?
Då hviskade det plötsligt i hans öra:
>Gå bort, ni får ej längre henne störa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
