Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Intét stort att skåda upp till! Rådlöst råd och dådlös
drott —■
Carlars ätt ifrån oss tagen — vaggan tom på Stockholms
slott !
Ingen knubbig lejon-unge hälsar festkanonens dån —-
Ingen Carl! — Jo, Carl han heter, ringe Smålandsprestens
son.
I den djupa furuskogen hur det susar underbart!
Skogen ensam ej förtviflat, har det forna lynnets art.
Lärkans sång sig öfverbjuder, rosen glöder mer än förr,
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugu dörr.
Bäddad sitter han i grönska, fjäriln fladdrar kring hans
knän,
Älgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän,
Ödemarkens bleka flora i sin blyghet gerna tål
Barna-ögonen som vittnen vid små blomster-giftermål.
Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom af »stubbig
rot»,
Skall hans minne, längst af Nordens, glömskans böljor
stå emot.
När hvart land på sekel-dagen än af detta namn är fullt,
Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult.
Där han lekte — där han älskat hvarje liten tufva grön,
Kärleken till hemmets torfva fostrat först de stora rön,
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Wärends mark,
Som för Söderns underblommor i den rike Cliffords park.
Svea, för den karga näring, som du gaf ur sinad barm,
När har dig en ättling lönat med en tro så ren och varm?
I naturens trenne riken då han stod som drott, Linné,
Kronorna han sonligt lade ned för andra kronor tre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
