Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Den förste lutherske banbrytaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 60 -
den sannfärdige skall insamla hedningarnes fullhet, men att Gud
begagnar vårt ringa och oansenliga arbete som ett litet förspel till den
välsignelsens tid och därigenom gör en liten början och förberedelse
till densamma, det är utan tvifvel sanning».
Naturligtvis saknade icke missionen svårigheter och allvarliga
skuggor. Strid och vedermödor hafva alltid satt ett adelsmärke på
dem, som vittnat om Herren, och vi kunna på förhand tänka oss, att
dylikt varit de unge banbrytarnes dagliga bröd, men härunder vunno
de mognad och utvecklade sig för sitt höga kall.
Det tropiska klimatet, Ziegenbalgs skröpliga hälsotillstånd, alla
det dagliga lifvets svårigheter under så främmande förhållanden —
som dåförtiden voro mångfaldigt värre än nu — skola vi här icke
närmare inlåta oss på. Men ett ständigt naggande
missionsbekymmer för dem var förhållandet till européerna i Trankebar. Desse voro
i allmänhet vinningslystna och ogudaktiga människor, som genom sitt
lefverne lände evangeliet till skam och väckte hedningarnes förargelse.
Man »lämnade sin kristendom kvar vid Kap», då man seglade till
Indien, och icke utan skäl trodde hedningarne, att desse »kristne»
måtte hafva i kyrkorna fått lära sina laster! »Ofta hafva vi önskat»,
skref Ziegenbalg, »att vi finge förkunna evangeliet någonstädes, där
aldrig några »kristne» uppträdt». Och han bad, att man icke skulle
fortfarande skicka »samhällets drägg» till Indien.
Ej heller de bägge danske koloniprästerna blefvo
missionärernas vänner. Den köld, hvarmed desse mottogo nykomlingarne,
slutade med motstånd rent af, då de unge pietisterna icke kunde erkänna
dem för pånyttfödde, och ehuru missionärerna icke sysselsatte sig med
danskarne, utom då desse själfve sökte dem, så beskylldes de dock
för otillbörligt ingrepp i koloniprästernas ämbetsåligganden.
Tvist uppstod ock med katolikerna, enär desse utan vidare
infört och hos myndigheterna fått stadfäst den ordningen, att alla de
kristnes portugisisktalande tjänare och slafvar jämte deras familjer
skulle lyda under deras kyrkliga vård.
Och därjämte rådde stridigheter med den danske
kommendanten Hassius, en klok, men okufligt häftig man, som till en början
behandlade dem välvilligt, men småningom blef deras bittre fiende.
Från regeringens sida hade begåtts det stora felet, att det
ömsesidiga rättsförhållandet icke blifvit ordnadt. Kommendanten ansåg sig
för allenastyrande i kolonien, och nu kommo dit tvänne unge tyskar,
som kallade sig »kunglige danske missionärer» och vid mötande
svårigheter hotade att klaga inför sin »käre konung». Hassius satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
