Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35 - 2 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
Guds skickelse kom han vid denna tid
att besöka klostret i Erfurt, varest
Lu-ter bodde.
Staupitz fäste snart sin
uppmärksamhet på den unge munken, som genom
studier, fastande och vakande var så
utmärglad, att man kunde räkna hans
ben. Hans ögon, som i senare år
blevo liknade vid falkens, voro nu
insjunkna i sina hålor; hans sätt och
anletsdrag uttryckte sorg, hl and ad med
fasthet och beslutsamhet. Staupitz
kände djupt deltagande med Luter och
var så vänlig mot honom, att den
olycklige därigenom blev uppmuntrad,
öppnade för honom sitt hjärta och
meddelade för honom sitt olyckliga tillstånd.
Luter klagade då förtvivlad: "Det
är fåfängt, att jag gör Gud löften att
bliva bättre; ty synden övervinner mig
alltid." "Ack min vän", svarade
Staupitz, "om icke Gud skulle bevisa mig
barmhärtighet för Kristi skull, så
kunde jag, trots alla mina löften och
gärningar, aldrig bestå inför Honom. Men
se på Jesu sår och på det blod, som
även för dig är utgjutet till syndernas
förlåtelse, ty det är där Guds nåd är
att finna. I stället för att plåga dig
själv för dina synder, bör du kasta dig
i förlossarens armar! Förtrösta på
Honom, på rättfärdigheten i Hans liv
och på försoningen i Hans död ■—
älska Honom, som haver först älskat dig!’’
O, Vilket fridsbudskap för Luters
förkrossade hjärta. "Han kunde icke
själv frälsa sig, men Jesus hade dött
för att frälsa honom; Människans Son
hade kommit i världen för att uppsöka
och frälsa det, som förtappat var."
Läran om Gud, som förr förskräckt
Luter, blev nu hans glädje och hans stora
tröst.
Staupitz gav vidare Luter följande
visa och goda råd: "Rannsaka
Skriften,, ägna din mesta och bästa tid
däråt!" Luter följde detta råd och blev
lycklig.
Sjätte Kapitlet.
Luter överfölls ännu stundom av
mörker och fruktan men hade nu även
ett kosteligt vederkvickelsemedel; ty
Staupitz lämnade icke Erfurt, utan att
först hava försett sin unge vän med
den dyra Bibeln.. Luter var dock
ännu blott ett barn i kunskapen om den
sanning, han sedan skulle så tappert
försvara. Han var ännu fången i
på-vedömets fjättrar, ehuru den ena
länken efter den andra av hans kedjor
måste giva vika.
Han anfölls även vid denna tid åter
av en häftig sjukdom, som bräkte
honom nära graven. Vid dödens
annalkande uppvaknade åter hans förra
fruktan och tvivel med hela sin kraft.
"Huru", tänkte han, "kan väl jag, en
syndfull människa, bestå inför en
rättfärdig Gud?" I denna sin sjukdom
fick Luter besök av en gammal
hjärtlig munk. För honom omtalade han
sin fruktan och det djupa elände, han
kände. Den gamle munken hade icke
så stor visdom och kunskap som
Staupitz, men han visste vad han själv
trodde och hade åtnjutit tröst därav
för sitt eget hjärta. Han upprepade
helt enkelt för den olycklige Luter de
orden: "Jag tror syndernas förlåtelse’
och tillade: "det är Guds befallning
att vi skola tro våra egna synders
förlåtelse". Dessa orden voro för Luter
såsom vatten för den törstige, och
genom dem flödade frid och tröst till hans
hjärta.
Då Luter hade varit munk i två år,
skulle han ordineras till präst. Han
trodde att detta skulle vara ett
gynnsamt tillfälle att bliva fullkomligt
försonad med sin fader, inbjöd därför
honom att bevista högtidligheten och bad
honom bestämma dagen därför. Hans
Luter icke allenast mottog
inbjudningen att vara närvarande utan visade
ock sin ädelmodighet däruti, att han
förärade den unge prästen en gåva av
tjugo floriner.
Fadern spisade därefter middag i
klostret, jämte sin son och de andra.
Au-gustinermunkarna.
Under måltiden kommo de att
samtala om Luters inträde i klostret. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
