Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12 - 21 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
honom. Men varför ser ni så sorgsen ut,
doktor?"
"Om jag ser sorgsen ut", svarade
läkaren, "måtte det komma därav, att era ord
iava påmint mig om en långt större
konung än er kung Jakob, och som gjort
oändligt mycket mer åt sitt folk, än vad
denne gjort åt Skottland. Den konung,
om vilken jag talar, övergav ett land av
ära och härlighet, för att rädda ett folk,
som i stolt förakt satt sig upp emot
Honom. Han var deras rättmätige
konung, men när Han kom till sitt eget,
anammade hans egna Honom icke. Ingen
jublande skara hälsade Honom
välkommen; endast ett ringa antal lyssnade till
hans ord och följde hans råd; alla de
övriga föraktade och begabbade Honom och
förde Honom slutligen till döden."
"Vad", utbrast Davie livligt, "dödade
de sin konung! Huru kunde de göra
något sådant? Berätta mig mera härom!"
"Jag vill läsa berättelsen i sin helhet
för er", svarade läkaren, i det han ännu
en gång framdrog det nötta manuskriptet
ur dess gömställe och läste följande:
"Och de avklädde Honom och klädde
på Honom en purpurmantel och vredo
samman en törnekrona och satte på hans
huvud och fingo Honom en rö i han»
högra hand och böjde knä för Honom ocn
sade: Hell judarnas Konung. Och Ce
spottade på Honom och togo rön och
slogo därmed hans huvud."
"Stanna", avbröt honom gossen med
otålig iver. "Fans där då ingen ädel man,
som kunnat lyfta sin hand emot ett folk,
vilket så behandlade sin konung? Ack,
om jag blott hade varit där!"
"Vänta och hör slutet", sparade
doktorn allvarligt. Det heter vidare: "Och
när de hade begabbat Honom, klädde de
manteln av Honom och klädde på Honom
hans egna kläder och ledde Honom bort
till att korsfästas. Och då de kommo
till det rummet, som kallas Golgata, det
är till huvudskalleplatsen, gåvo de Honom
ättika att dricka blandad med galla.
Och när Han smakade det. ville Han icke
dricka det. Och de korsfäste Honom."
"Korsfäste de sin konung" utbröt
gossen ånyo. "Vad hade Han då gjort?
Jag tyckte ni sade, att Han hade kommit
för att rädda sitt folk."
"Ja, Han kom för att rädda dem ocn
oss från evig undergång. Ni förstår nu,
att jag talar om vår dyre Herre Jesus."
Davie drog djupt efter andan. "Så
enfaldig jag var, som icke förstod detta",
utropade han slutligen, "men jag har
aldrig förr tänkt mig Honom på detta
sätt. Var det Han, som en gång sade
till det Galileiska havet, och sedan även
till er lilla syster Liese: "Tig och var
stilla?"
"Ja, visserligen."
"Men om Han, såsom ni säger, vàr
Guds Son, varför störtade Han icke i ett
ögonblick sina fiender till jorden ooh
befriade sig själv ur deras händer?"
"Ja, varför gjorde Han icke detta",
fortfor doktorn. "Några av dem, som
sågo Honom hänga på korset, gjorde
samma fråga. Han kunde med ett ord hava
befriat sig, men om Han hade gjort det,
skulle ingen enda själ ha blivit fräls-i
Han led och dog i vårt ställe. Han bar
våra synder i sin lekamen på. träd och
bad därunder för sina fiender: "Fäder,
förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra."
"Vilken konung", utbrast Davie med
hänförelse. "O, vad jag önskar, att jas
hade fått tjäna Honom!"
"Ni kan få det", återtog doktorn, "Han
är ännu konung och hela världens
rättmätige herre. Vill ni giva Honom ert
hjärta, bliva hans stridsman och kämpa
hans strider? De äro få, som i sanning
älska och tjäna Honom. Vill ni bliva en
av dessa få?"
"Jag älskar Honom — jag tror, att jag
älskar Honom, svarade gossen varmt,
"men säg mig, huru skall jag kunna
tjäna Honom?"
"Börja med att bedja Honom förlåta
edra synder. Han, den dyre Mästaren,
var mild och ödmjuk av hjärtat och
sådana vill Han hava sina stridsmän. Bed
Honom underkuva det häftiga sinnet, de
uppbrusande orden. Det gör mig ont att
ni icke får möta er jordiska konung, men
försök att tänka på den konung, om
vilken vi nu hava talat, och som i denna
stund från sin tron i himmelen skådar
ned till er i oändlig kärlek och ropar:
"Kom till mig; giv mig. min son, ditt
hjärta!" Han har själv sagt till sina
lärjungar i alla tider: "Allt vad I bedjen
Fadern i mitt namn, det vill Han giva
eder." Men stunden är inne, att jag
måste gå. Farväl, och må Herren välsigna
er."
En timme senare inträdde grevinnan
Louise i sjukrummet, nästan förskräckt
över det utbrott av sorg, hon där skulle
bevittna. "Min älskling, jag är ledsen,
—- mycket ledsen — att du icke kan
åtfölja oss till S:t Andrews", började
hon, men. hon fick ej tid att
fortsätta, ty till hennes stora förund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
