Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30 - 25 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
BARNTIDNINGEN SENAPISKORJNET
fästning, där er make nu ligger
innesluten. Dåvarande befälhavaren lät
utfärda förhud mot, varje kvinnligt
besök, vilket hade till följd, att vi,
hustrur, döttrar eller trolovade till
soldaterna, lärde oss begagna en
underjordisk gång, på vilken vi kunde
komma till fä&tmingen för att någon
gång få se och samtala med våra
anhöriga, dan stränge kommendantens
förhud till trots."
"Skulle då icke också jag kunna
komma dit p’å samma väg 1’’ utropade
Constance och sprang livligt upp.
’ Sakta, sakta, mitt harn, min
ädelsten", sade Maria och drog henne
milt. åter ned på stolen. "Det finnes
allt åtskilligt, som vi först måste taga
i betraktande. Sista året föll
fästningen för någon tid i händerna på
rövarhövdingen Nainton, vilken satte
hela grannskapet i sådan
förskräckelse, att ingen vågade ens tänka på,
än mindre begagna sig av den
underjordiska gången."
’ ’Mon niu, då rövarna äro bortta,
måste den väl åter vara säker?"
invände Constance, darrande av iver.
"Folket i trakten säger", sva,råde
den gamla kvinnan, sänkande rösten
till en låg viskning, "att en elak
man, som rövarna dödade där nere,
nu spökar där, men jag sätter föga
{ro till sådant prat."
Maria var, oaktat sin kristliga tro,
iöke helt och hållet fri från sin tids
vidskepliga uppfattning, och till och
med grevinnan de Blancheville, ehuru
en av den tidens mest upplysta
kvinnor, lyssnadte till dentna underrättelse
med en känsla av förfäran. Kärileken
var dock starkare än fruktan, och den
unga makan svarade, i det hon lade
handen på det nya testamentet, hon
medförde:
"För tron och min make vågar jag
allt."
’ ’Rätt så, mitt barn, sådana ord an-
stå dig. Men det finnes ännu en
svårighet. Ingången till den
hemlighetsfulla. vägen är belägen helt nära
en av vaktposterna."
"O, det var värre", utropade
Constance nedslagen, "Kära gamla
Maria, huru skall jag väl bära mig
åt?" tillade hon dock strax, under
det hon ivrigt omfattade den gamla
kvinnans arm med sina bägge händer
och bedjande blickade upp i hennes
ansikte.
’ ’Peter, som naturligtvis skall följa
med er", sade Maria eftertänksamt,
"är stor och stark. Han skall nog
med tämlig säkerhet feunna fälla
vakten till marken, innan denne ännu
hunnit göra allarm; men sedan kan
hain däremot icke ifölja er längre,
utan måste stanna uitanför för att
utplåna alla spår till ingången, som
är täckt med grästorvor, på det icke
nästkommande vakt måtte upptäcka
densamma.’’
"Det betyder föga, jag kan nog gå
ensam.’’
Constance var mycket blek, men
ögonen strålade med underbar glans,
och rösten ljöd lugn. De talade
länge, allvarligt övervägande planens
utförbarhet, tills den gamla kvinnan
slutligen sade:
"Barn, alldenstund ni har mod att
våga slå mycket för Guds sak och er
mans liv, så vill jag icke hålla er
tillbaka. Hans hand måste vara med i
detta, gå därför framåt i hans kraft.’’
Sedan man sålunda kommit till
något bestämt beslut, kände Constance
sig lugnare och lade sig på Marias
bädd för att hämta någon vila. Hon
hade dock knapast insomnat, förrän
hon ispratt häftigt till och började
gråta. Den gamla frågade henne,
varför hon grät.
"Jag drömde, att mitt barn kysste
mig", svarade hon sakta.
(Forts.
Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri ’ 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
