Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det behöfver väl inte ni ta åt er.
— Nej, naturligtvis. Jag är ett lysande
undantag .... därför att ni just talar med mig.
Gabriel ryckte på axlarne; detta började
bli tröttsamt, hon hörde bestämdt till den
sortens folk, som alltid hackar emot och alltid
hittar en personlig hänsyftning i den allmännaste
fras, hon var ju rent af typen för ett nytt sätt
att moralisera, han brydde sig absolut inte om
att svara, han ville inte se åt henne en gång.
Det var tröstlöst fult längs vägen, den
fattiga jorden förmådde inte nära ett verkligt träd,
bara här och där enbuskar och snårigt törne.
Nere i dalen, ditåt marken sluttade, sträckte
sig en vik med dyiga stränder, och ett stycke
framför dem låg en kringgärdad trädgård utan
stuga. Det såg åtminstone så ut. En sönderblåst
syrenhäck växte längs stenmuren och vid
ingången, där det väl funnits en grind förr i
världen, stod en risig poppel, som aldrig nått någon
höjd. Det var verkligheten utan försoning, inte
ett spår af den glädje och makt, lifvet kan äga,
bara bitter ödslighet och tungsinne.
— Förlåt mig, sade Dagmar, och när
Gabriel vände sig åt henne, hade hon ett uttryck af
botfärdig lillflicka. — Jag är en sådan retsticka.
Men så har jag också tre bröder att tas med.
Ack, ni skulle känna mina syskon.
— Berätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
