Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stammar, gåfvo tillsamman konturerna af stora
skogar.
— Ser du hafvet, sade Dagmar.
De kala höjderna långt i vester liknade
stelnade vågor, och solen gaf dem samma färg
som blommande ljung. Hafvet, ännu längre bort,
var ljusaste guld.
Gabriel såg mera på Dagmar än på något
annat. Hon hade kallat honom för du. Var hon
så utstuderad eller visste hon verkligen inte af
det. Han bara väntade på hvad hon skulle säga
därnäst, väntade som på ett afgörande, och
ändtligen vände hon sig till honom med en
orolig fråga:
— Hur mycket är klockan?
Gabriel damp, fullständigt.
— Hvad bryr vi oss om tiden, utbrast han
grinigt, men tog i alla fall fram klockan, och den
talade om för Dagmar, att de måste skynda sig
och det ordentligt ändå.
Men hon måtte helt och hållet ha glömt,
att hon sagt du åt Gabben.
— Vore det inte bäst, att vi vände om
samma väg, frågade hon.
— Ser ni stigen här nedanför, alldeles
intill berget. Jag kan svära på, att den för till en
stuga, som jag lagt märke till, när jag seglat ut
från sta’n, och ingen stuga utan båt.
— Då gå vi på vinst och förlust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
