Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Bara på vinst.
De togo af från vägen, och stigen var så
smal, att de måste gå i gåsmarsch; Dagmar först,
raskt och utan att tala. Gabriel var också tyst,
men han tänkte om henne, där hon gick: En
pojke är hon, riktigt som en pojke, men hon klä’r
sig, precis som hon skall. — Utomhus ville han
inte se henne annat än tailor made.
Efter en stund vände Dagmar på hufvudet
och sade till honom öfver axeln:
— Jag har måst hitta på en nödlögn för
er skull. Jag har sagt, att vi var
barndomsvänner.
— Måtte ni ofta få skäl till nödlögner för
min skull, svarade Gabriel. — Ändå litet
närmare, tänkte han. Det där knepet nyss med
klockan kunde få glömmas.
Vägen var oväntadt kort. De hade knappt
hunnit komma öfverens om att segla första
eftermiddag, då Dagmar hade tid, förrän stigen
krökte och de voro tätt in på stugan, där båten
borde finnas. Sedan var det bara ett smalt sund
öfver till staden, där alla rutor brunno, solen
höll just på att gå ned.
Stugan såg otrefligt tillbommad ut, för ett
par fönster hängde lakan, och hade inte Dagmar
fått syn på några barn nere vid bryggan, skulle
hon blifvit orolig, att stället stod öde. Det var
tre småttingar, den äldsta en flicka på sju, åtta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
