Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
som inne i de präktiga rummen ingen frågade efter och ingen
saknade.
Huru det stundom brände och svindlade i hans hjerna och
huru våldsamt hans hjerta slog, det anade ingen, ty endast de
blå ögonen uttryckte någon gång dämpadt de svallande
känslorna inom honom. Han hade endast en vän, åt hvilken han
anförtrodde alla sina sorger, denne vän var — violinen, och så
fort stråken vidrörde strängarne sprang der fram en hel verld
af toner, så sköna och rika, som om hvar och en af dem haft
en härlig men bunden själ, hvilken längtade efter frihet. Men
det var icke ofta Bruno vågade spela, blott på sitt rum, som låg
vägg om vägg med gamle Barkens, och då denne lagt sig till
ro på sitt hörande öra, då kunde han spela, ända tills dagen
grydde, utan att tröttna. Sålunda lefde han ett dubbellif, om
dagarna bunden och endast i mörkret fri, till den dagen, en
mulen höstdag, då det rika husets enda dotter för första gången
såsom fullvuxen qvinna satte sin fot på dess tröskel.
Nu fann den unge mannen aldrig mer lifvet tungt eller
tillvaron bedröflig, nej, blott hans ögon kunde uppfånga en skymt
af den smärta flickgestalten var han lycklig.
Mathildas uppmärksamhet fästades till en början alls icke
vid honom, ehuru han var den ende nykomlingen under hennes
bortavaro, men då hon första gången händelsevis observerade
hans beundrande blick, rynkade hon lätt sina vackra ögonbryn
och höjde litet stolt sitt hufvud, ty hon fann hans
uppmärksamhet en smula närgången. Men då dag efter dag dessa blickar
alltid förblefvo desamma, utan att läpparne någonsin klädde denna
beundran i ord, såg hon öfverraskad rakt in i de djupblå
ögonen midt emot henne; det var blott för ett ögonblick, sedan
sänkte sig genast det höjda hufvudet, och öfver de friska
kinderna strömmade en varm purpurflod ända ned på den hvita
halsen, som skimrade fram genom kragens fina spetsväfnad.
Ifrån den tiden satt hon vanligen med nedslagna ögon vid
middagsbordet, med en hemlig tjusning kännande att hennes granne
midtöfver det oaktadt betraktade henne. Stundom stal hon sig
dock att i smyg betrakta honom, och långsamt, halft motvilligt
smög sig Bruno Werners bild in i hennes hjerta; omärkligt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
