Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
»Nej visst icke! Pappa hör mig“, bad den unga flickan
och fattade hans hand, „Bruno är en ädel, högsinnad själ, hans
karakter är god och redbar, och han skall, var viss derom, en
dag blifva din heder och stolthet; men om ej dessa skäl beveka
dig, så vet, älskade pappa, att jag, ditt enda barn, din lilla
Mathilda, älskar den der mannen högre än mitt lif. Du vet att jag
har fått i arf något af din egen fasta vilja, och när jag engång
älskar, så är det för alltid“.
„Än sen då?“ sade herr Vibert kallt.
„Än sen då“, upprepade den unga flickan som började
blifva varm, „när jag säger att jag älskar Bruno Werner, så
menar jag dermed, att hela mitt lifs lycka hänger derpå att jag
får tillhöra honom, blifva hans hustru. Förstår du mig fader?“
»„Mycket bra, du talar ju tydligt nog“.
»Nåväl, hvad är då ditt svar, får jag kanske redan i denna
qväll säga Bruno, att dina faderliga känslor bevekt dig att skänka
honom min hand?“
»Jag gaf honom mitt svar redan i går“, svarade herr
Kristofer kallt, och vände med yttersta omsorg sin stekgaffel.
„O pappa, du kan icke vilja göra mig olycklig“, hviskade
Mathilda med tårfyllda ögon, „du min gode älskade fader, som
hittills icke vägrat mig en enda önskan; skänk nu äfven ditt
bifall till denna ?“
„Mathilda, du vet att jag hatar scener och tårar mer än
något annat“ sade herr Kristofer strängt, „min vilja och tanke i
denna sak känner du! de förändra sig icke, och efter någon tid
har äfven du förlikt dig med dem, samt tackar din kloke far,
som hindrade dig från att begå en dårskap“.
„Nej pappa, det kommer jag aldrig att göra, o vill du ej
för all din stora kärleks skull, för min döda moders skull lofva,
att helst i en aflägsen framtid låta mig blifva Brunos hustru.
Jag skall icke tröttna att vänta, och skall derunder alltid vara
din lydiga dotter; dyre älskade fader, bevilja nu blott min
innerliga bön?* Hon hade hastigt sjunkit ned och omfattat hans
knän, medan hennes stora uttrycksfulla ögon bönfallande blickade
upp till honom. Men den gamle herrn betraktade envist äpplet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
