Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Professor Bruno Werner skulle hålla koncert, detta var
stadens andra intressanta samtalsämne, och hvarje barn
tillochmed hade kunnat berätta derom. Endast herr Kristofer Vibert
låtsade ingenting höra eller veta. Han hade gikt och stängde
sina dörrar för alla, samt satt hela dagen vid kakelugnen i
förmaket med fötterna inlindade i flanell, tyst och sluten som en
stenbild.
Derute i fru Strengs område var det jubel och fröjd, ty
alla hade de återsett Mathilda och omfamnat den lilla, men in
till den ensamme gubben vågade detta glada jubel icke tränga.
Allena satt han vid den tända lampan och försökte att läsa i
de nyaste tidningarne, men hans tankar följde icke med de tryckta
orden. Det låg ett sorgset drag kring hans eljest så stolta
läppar, och inom honom knotade hjertat, att hvarje solstråle med
Mathilda flyktat från hans lif. Omedvetet ilade tankarne långt,
långt bort till flydda tider, och dröjde med innerlig förkänsla
kring en leende rosenkindad barnagestalt, hans egen lilla
Mathilda. Äfven såsom ung flicka såg han henne för sin inre syn,
såg hennes underbara blåbruna ögon och hela den härliga
kraftfulla qvinnobilden, men barnet syntes honom dock närmare, han
visste ej hvarför, kanske derför att han just i dag händelsevis
på fru Strengs bord sett en sådan der glad liten flickunges
porträtt.
Han tog af sig sina glasögon, sköt undan tidningarne och
stirrade tankfullt bort öfver den röda golfmattan, då — hvilket
under, såg han huru en liten sirlig varelse långsamt
nalkades honom. Lugnt och graciöst trampade hennes små skor på
den mjuka mattan, hennes svarta lockar fladdrade långt ned på
den hvita broderade klädningen och hennes körsbärsläppar logo,
så att små täcka gropar bildades i de barnsligt runda kinderna.
Tre steg ifrån den gamle herrns länstol stannade hon och
betraktade honom noga med sina stora mörka ögon: „Morfar“,
sade hon derpå sakta, „jag är här nu, är du glad deröfver?
Men ack hvad ditt hår är hvitt“.
Herr Kristofers hufvud böjde sig djupt ned mot barnet,
och darrande våldsamt frågade han: „Hvad heter du min lilla
flicka ?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
