Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
„Florence Kristiana Mathilda Werner; det är efter dig och
min döda mormor, säger mamma“.
Barnet hade nu kommit ända fram till honom och, lutande
sina små runda armar mot hans knä, sade hon: „Det är så
trefligt tycker jag att se dig, derför att du är mammas pappa.
Håller du också lika mycket af henne, som min pappa håller
af mig?“
»Ja ja, mitt lilla barn“, hviskade den gamle mannen
upprörd. :
„Mamma håller också grufligt mycket af dig“, fortfor den
lilla, „hvarje afton har hon bedt med mig för dig, men jag
brukade dessutom alla dagar, utan att hon visste af det, bedja den
gode Guden att han måtte låta mig få se dig engång, eftersom
du ju är min egen, kära, lilla morfar“.
Det rörliga lockhufvudet höjde sig något litet, den röda
munnen spetsades till en kyss, och i nästa sekund låg barnet
slutet i herr Kristofers armar så trofast, som kunde intet i
verlden rycka henne derifrån. Den barnsliga oskulden hade brutit
hans stolthet och smält isen kring hans hjerta; den gamle
mannen grät. Men smärt och högrest som fordom gled Mathilda
med lätta steg fram mot de två, hennes mjuka armar famnade
dem med outsäglig innerlighet, och från hennes öfverfulla hjerta
ljöd det: „Fader, älskade fader, förlåt mig och tag mig åter till
din dotter“.
O ja, det ville han nog, ty i den gamle Kristofer Viberts
hjerta fanns det i denna stund icke mer en enda hård eller
bitter känsla.
Äfven Bruno fick omsider sin rika del af den faderliga
välviljan; äfven han var snart med i den lilla gruppen, som så
plötsligt och oväntadt församlat sig i det gamla förmaket, men
bland folket derute stod glädjen högt i tak “öfver att den
oskyldiga listen, att sända barnet till sin morfader på egen hand,
hade fört till denna lyckliga och efterlängtade försoning, i
hvilken hvar och en af dem tog så liflig del.
Herr Kristofer kände icke mer någon gikt hvarken i
hufvud eller fötter, och med största liflighet förklarade han att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
