Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
kallas denne mans vän och att få stödja sig vid hans styrka.
Hon hoppades att han ville säga något derom, men då han allt
fortfarande teg, sade hon slutligen blygt: „Skulle ni, baron Max,
bry er om att en svag obetydlig qvinna, såsom jag är, anhöll
om att få komma i åtnjutande af er vänskap; jag är ju så
allena, ofta oviss och vacklande i mitt sinne, samt mer än väl i
behof af en stark väns råd“.
„Och ni skulle låta mig blifva denne vän?“ frågade han
hastigt och såg på henne med en sällsamt brännande blick, som
tvang henne att sänka ögonlocken. „Om ni vill“, svarade hon
sakta, „så skulle jag vara er mycket tacksam“.
»Mitt lifs sträfvan skall blifva att göra mig värdig er
vänskap“, sade han något pathetiskt, och så vände de om till
staden igen. Gertrud kunde dock icke neka för sig sjelf, att
från denna dag förhållandet mellan henne och baronen var en
smula förändradt. Dagligen gaf han henne några vänskapliga
råd och rättelser, som det visserligen var henne en ljuf lag att
följa, men ändå kunde hon aldrig utan en liten bäfvan meddela
honom sina egna intryck och tankar, ty det föreföll henne, såsom
måste Max alltid anse dem ringa och betydelselösa. Det var
nästan behagligast, tyckte Gertrud, att stilla lyssna till hans
alltid lugna, säkra omdöme, som sedan halft omedvetet blef hennes
eget; småningom såg hon allting endast från baronens synpunkt,
och genom hans ögon blef verlden något annorlunda, än den
synts henne i fordna dagar.
Mycket, som Gertrud då kallat älskligt, föreföll henne nu
småaktigt och pjunkigt, hon var outsägligt rädd för att vara
sentimental och försökte att med Max kalla harmonier
dissonancerna i några af de nyaste kompositörernas arbeten.
Det var mycket längesedan hon läst något ur sina förra
älsklingsförfattare, ty de voro ju nu så gammalmodiga och fadda,
man måste hafva lif, eld i allt, ja tillochmed hellre ett
förtviflans lif, än en lugn fredlig fortvaro af det gamla. Nu såg hon
allt detta helt klart, det var blott förr hon varit kortsynt och
blind, men det blef nog bättre för hvarje dag. Max Ahnefelt
öppnade allt vidare och mera svindlande utsigter för henne.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
