Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 .
Gertrud kände sig verkligen helt uppfriskad af den
lifvande drycken, och när hon slutat hade ångbåten redan kommit
något inomskärs, ty här och der varseblef man åtskilliga klippor
och hala ref. Åter närmade sig främlingen och erbjöd henne
sin goda marinkikare, med en så vänlig och tillika fin artighet,
att Gertrud kände sig uppriktigt tacksam. Då hon sedan
lemnade den tillbaka, såg hon händelsevis ägarens namn, inristadt
på en liten metallskifva å fodralet.
„Emile von Weymarn“ stod der. Namnet föreföll henne
icke obekant, och medan hon gick ned för att se efter fru
Lambert, grubblade hon alltjemt hvar hon hört det förut; slutligen
blef detta henne klart. Herr von Weymarn var en kusin till
hennes tant statsrådinnan Willmer, och han hade sin egen
sällsamma historia.
En ung, firad, af alla beundrad gardeslöjtnant, hade han
engång, under en permission tillbragt hos en vän på landet,
råkat ut för ett sorgligt olycksfall. En eldsvåda hade nemligen
under de unge officerarenes dervaro uppstått uti en af
gårdsfolket bebodd byggnad; alla lefvande varelser lyckades man dock
få ut ur huset, innan lågorna alltför häftigt grepo omkring sig;
alla, utom ett litet barn, som blifvit glömdt sofvande i ett
vindsrum. Modrens förtviflan vid upptäckten deraf var naturligtvis
förfärlig, och utan vidare betänkande begaf sig löjtnant von
Weymarn genast upp på en stege för att rädda barnet. Detta
lyckades honom äfven, och han hade just nedkastat den lilla i de
täcken och mattor man nedanför utbredde, då stegen, på hvilken han
stod, började svigta. Den hade ofvanifrån blifvit antänd och
våldsamt slungades den unge mannen i nästa ögonblick till marken.
Hans ena ben blef då svårt krossadt, så svårt att en
amputation sednare måste företagas för att rädda lifvet. Under
långa månader låg han ett rof för olidliga smärtor, och när han
uppsteg från sjukbädden var han, den fordom så ståtlige och
vackre officeren, förvandlad till en krympling, som mödosamt
framsläpade sitt lif på ett träben.
Detta var herr von Weymarns historia; nu kom Gertrud
mycket väl ihog, att statsrådinnan berättat alltsamman, och när
hon nästa gång återsåg honom, var det med ökadt intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
