Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
när baronen sent på hösten återkom, fann han det mycket
smickrande för sig att Gertrud var blek och hade haft en
ledsam höst.
Max kom hem stoltare, manligare och vackrare än
någonsin, tyckte Gertrud, och nu log lifvet åter för henne, nu först
hade hvarje nöje sin rätta smak, och oftare än förr förde henne
de grå hästarne till staden.
Herr von Weymarn hade för vintern bosatt sig i sin
kusins hus, och der återsåg han sin unga reskamrat, som dock
hade föga tid öfrig för honom. Baron Ahnefelt uttänkte och
ordnade för henne hela dagens sysselsättningar och nöjen, och
mer än någonsin var han nu själen och intresset i hennes lif.
Ute i verlden tog man för gifvet att de voro förlofvade,
statsrådinnan deremot, som väl kände till huru saken förhöll sig,
smålog helt belåten, viss som hon var, att Max endera af
dagarne skulle förklara sig.
Tillfälle dertill hade han ju nog, men ändå väntade han;
Max Ahnefelt bidade i lugn, ty han var viss om utgången af
det företag, som han tänkte utföra, när den rätta stunden derför
var inne.
En dag, det var just i skymningen, hade Gertrud krupit
upp i soffhörnet inne hos sig; hon hade ett eget rum till sitt
förfogande, det gränsade intill salongen, och dess dörr stod för
tillfället öppen ditut. Då hörde hon plötsligt, huru hennes tant
från tamburen införde en främmande. De talade lifligt och
högljudt och Gertrud hade gerna obemärkt velat tillsluta dörren;
då hörde hon sitt eget namn uttalas, hennes namn och dertill i
förening med baron Ahnefelts. Man talade om deras förlofning
såsom om något, hvilket kunde väntas redan i morgon dag,
något som hela verlden visste om.
Mera hörde Gertrud ej, hon stängde sakta dörren och
gömde derpå sitt glödande ansigte i soffkudden. Max, hennes
trolofvade, — hon hans brud! Skulle det då verkligen blifva så,
nu först tänkte hon klart denna tanke, som redan så länge
uttalats af verlden rundt omkring henne. Hon var en besynnerlig
flicka, oåtkomlig, sade man, och huru mycket än talats i
hennes frånvaro, så hade dock ingen haft mod, att inför dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
