Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
sekund och han hade tillslutit dörren efter sig. Gertrud xunde
höra huru champagnekorkarna flögo i taket och huru man derinne
drack hennes och Ahnefelts förlofningsskål, derpå stapplade hon
lik en drömmande derifrån upp till sitt sofrum.
Med händerna korslagda öfver knäet satte hon sig ned, så
blek, så skälfvande, som om vintervinden derutifrån fläktat på henne.
O!1 detta var tusende gånger värre, den vind, som isat hennes
hjerta, var kärlekslöshetens och den kalla, hånfulla beräkningens.
Arma Gertrud, hon satt der och stirrade framför sig med
de heta, torra ögonen, hon tänkte icke mer, hon kände blott huru
hela den förfärliga verkligheten med all sin gränslösa tyngd föll
ned öfver henne.
Var då detta slutet på alla hennes sköna drömmar och ljusa
framtidsplaner. Slutet, — ja, allt var slut; illusioner, sällhet och
lycka, alltsamman hade fallit till stoft och aska, och det föreföll
henne, som om äfven lifvet måste sluta, så tillintetgjord kände
hon sig. Det blef småningom tyst i hela huset, men derute jagade
vinterstormen i vildaste fart; de gamla äppleträden dernere i
trädgården knakade och brakade, och lönnarnes höga kronor slogo
suckande mot fönsterrutorna till rummet, der hon satt ensam i
mörkret, den unga flickan, hvars lycka så sorgligt blifvit sköflad
just denna natt. Intet ljud af klagan bröt fram öfver de fast
slutna läpparne och händerna voro hårdt sammanknäppta, striden
inom henne var så mäktig, att hvarje yttre rörelse likasom
stelnade bort.
Så satt hon ända till dess den sena vinterdagen grydde och
en blekröd strimma af morgonrodnad trängde in till henne; väckt
deraf ur sin bedöfning, steg Gertrud upp och gick fram till
spegeln, men med fasa ryggade hon tillbaka, så spöklikt och
förhärjadt var det anlete, som spegelglaset visade henne.
Hyn var nästan askfärgad, läpparne hvita och skälfvande
och ögonen omgifna af breda blå ringar; sedan såg hon dock
länge och uppmärksamt på sin egen bild. Bilden af denna
Gertrud, som under en oändlig sträcka af dagar och veckor lefvat
endast för att behaga den man, som i natt så kallt förklarat att han
ämnade gifta sig med henne endast för hennes rikedoms skull.
Denne man, som kamraterna kallade en spelare, men som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
