Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Det var en eftermiddag på nyåret, när hon för första
gången på länge åter befann sig ensam; hon satt i den stora
trefliga salongen och försökte att arbeta, men det gick helt
mekaniskt, ty hennes tankar voro långt borta i den gamla riktningen.
Då hände sig, just som i fordna dagar, att hon hörde huru
Max öppnade dörren och öfver den mjuka mattan kom rakt fram
till henne, och nu skulle denna förklaring komma, som hon
engång så högt efterlängtat, det visste Gertrud; nu motsåg hon
den med fruktan. Hvad skulle hon väl säga, hvad uppgifva
såsom skäl för ett afslag; ack om hon ändock kunde upphöra att
älska honom!
Alla dessa tankar genomflögo henne under de få
sekunderna, innan han stod helsande vid hennes sida. Såsom förr
satte han sig på den låga soffan och började enligt sin vana ett
underhållande samtal. Gertrud arbetade rastlöst utan att se upp,
ty hon visste ju huru svag hon var, endast tyst iakttagande
huru skickligt han ledde deras samspråk till den punkt han ville.
Stunden var särdeles lämplig för honom; vintersolen sände
sina sista strålar in genom de röda fönstergardinerna och
öfvergöt hela rummet med ett rosenskimmer. Omkring dem rådde
en oafbruten tystnad, och just i denna stillhet kunde hvarje
tonfall i hans röst framstå i sin rätta betydelse. Han talade om
hvad hon, Gertrud, varit för honom under hela den långa förflutna
tiden, huru just hon var uppfyllelsen af det qvinliga ideal, som
han drömt sig ända från gossåren; man kunde icke hafva funnit
ett ord i denna kärleksförklaring, som icke var rent, välsagdt
och i harmoni till de öfriga. Den var ett riktigt mönster för
alla kärleksförklaringar.
Men genom allt detta hörde Gertrud dock endast och
allenast dessa ord: „Tror du att någon i våra dagar gifter sig af
bara kärlek, utan tanke på hemgiften?“ och såg hans ansigte
sådant det varit den qvällen, rödt och upphettadt af vinet, med
de osäkra, förvirrade ögonen; allt som han talade blef det
småningom lugnare och klarare inom henne.
Ändtligen slutade han, naturligtvis med den vigtiga frågan:
»Vill du blifva min, älskar du mig?“ ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
